Att lära sig leva med sig själv ♥
Att livet är enkelt?! Det är det ingen som säger och ingen som påstår. Livet är och kommer aldrig att vara enkelt och inte alltid lika roligt att leva. MEN det är du själv som väljer hur du vill leva ditt liv och vilka spår du vill lämna efter dig.
Det finns många olika anledningar till varför livet inte är lätt och vad som orsakas till att det är oerhört jobbigt. Brustet hjärta, döden, bråk, svek, sjukdom.
Det finns många sjukdomar i denna värld, Tyvärr. Men så är det, hur mycket jag än önska att jag hade kraften att ta bort dem så kan jag tyvärr inte. Det finns värre och det finns mildare, men oavsett vad så är det en sjukdom som man antingen får leva med eller dö med.
Många sjukdomar syns inte, dem är inte fysiska, men dem är psykiska, och tyvärr så tycker jag att psykiska sjukdomar inte uppmärksammas lite mycket, det är så många som inte har förståelse eller kunskap, jag själv kan inte påstå att jag har särskilt bra kunskap, men jag är medveten om det och önskar mer än allt annat att andra människor kunde vara det också. För det är så många ord som verkligen kan såra en som är psykisk sjuk ”sluta tänk så mycket”, ”men skärp dig nu är du dum i huvudet eller?”, ”lossas som att det inte finns”. Ja, listan kan fortsätta, dem där tre meningarna har jag råkat ut för, oerhört mycket och för ofta, för att människor saknar kunskap. Varje gång jag hör dem där meningarna så är det något som går sönder i mig, det hugger till i bröstet, det gör ont, det sårar, du förstår inte, hur ska jag förklara så att du förstår? Du behöver inte förstå, men sluta säga dessa ord till mig.
Mitt liv, ja, det är väl lika deppigt som alla andras liv, ena stunden är att så jävla bra och sjukt underbart, andra stunden är de så jävla deppigt, varför ska man leva liksom?
Jag har varit med om oerhört mycket saker i mitt liv som jag inte ens önskar min värsta fiende, för en människa ska inte behöva genomgå det. Under de senaste åren har jag börjat fundera över mig själv, mitt mående. Visst har jag vetat att jag aldrig har mått bra och sen barn haft självmordstankar, men dem närmsta tre åren har varit annorlunda, okontrollerbara, det har varit för mycket upp och för mycket ner, ångest attacker som slutat med ambulans, sjukhus, tusen olika blodprover, psykologer, doktor, psykiatrin. Men jag är glad att det hände, för jag insåg att något inte stämde.
Jag går nu under utredning, där doktorn på psykiatrin sa till mig, ”Så här är det, vi får aldrig sätta en diagnos efter första träffen, det har med vårt jobb och utredningar att göra, men jag håller med tidigare doktor och psykolog du träffat att du är bipolär typ 2, jag kommer skriva ut medicin till dig som ska stabilisera din hjärna och hjälpa dig till ”ett normalt liv” hjälpa dig att leva med det, men vi kommer att träffas fler gånger för fortsatt utredning”. Saker föll på plats för mig, jag insåg varför jag är som jag är. Men blev jag ledsen? Ja, blev jag rädd? Ja, var det jobbigt? Nej. Bara för att man lider av en psykisk sjukdom innebär inte det att man är stämplad, jag är fortfarande samma gamla jag, med lite sjuka tankar, men kände du mig innan, känner du mig nu också. Men var medveten om mina kurvor.
Att lära sig leva med sig själv.
Tro det eller ej, men det här är ett stort steg för mig att berätta, det kanske inte är någon som kommer att läsa, men det är ett stort steg för mig, att öppna upp mig, att lätta mitt hjärta, att stå på mig, inte skämmas över mig själv. Jag satsar allt för att jag ska kunna må bra och få ett sånt normalt liv som möjligt. Det kommer jag få, med rätt hjälp, med människor som förstår mig och accepterar mig för den jag är. Jag ska helt enkelt lära mig att leva med mig själv. Min värsta fiende.
Kliva upp/meningar
Varje morgon när jag vaknar, kan jag bara inte kliva upp ur sängen, när jag vaknar måste jag ligga och rabbla upp för mig själv. ”Okej, du lever idag också, vad är det för mening med att kliva upp idag? Vad är det för mening med att du lever idag? Men din jävla latmask kliv upp och gör någon nytta! Ska du ligga kvar där hela dagen ditt fetto? Du är så jävla snuskig gå och duscha och hoppas på att det kommer att hjälpa! Kliv upp nu, hitta en mening! Du är vacker precis som du är! Du är ful! Du är vacker, du är äcklig, du är söt, du ser ut som stryk du ser ut som solen! Jusjta du ska gå ut och gå med hunden och plocka ut diskmaskinen, så kliv upp nu”. Var det förvirrande att läsa? Var det jobbigt? Varje morgon pågår det där i min hjärna, ibland en aning värre ibland en aning mildare, jag kan inte bestämma själv. Det är mina egna röster som säger orden till mig. Varje morgon måste jag stå ut med mina egna kränkningar, min egen mobbning, och en liten gnutta som försöker glädja mig.
Mobbning/tankar
Som jag skrev tidigare så pågår ständigt inre mobbning i min egen hjärna, jag själv mobbar mig, kränker mig, med mina egna tankar. Men varför slutar du bara inte? Men vadå tror du inte jag har försökt??? Vet du hur många gånger kroppen har hamna i en ångest attack? Hur många gånger jag slagit mig själv för att få stopp på tankarna? Dunkat mitt huvud för att få ur dem i mitt huvud. Skrikit rätt ut ”försvinn härifrån, lämna mig ifred!!” Precis som att jag vore besatt eller hemsökt av demon. Jag får inte bort dem, hur mycket jag än tänker, hur positiv jag än är, hur glad jag än ser ut att vara så hör jag dem där tankarna jämt och ständigt, det är inte bara på morgonen min mobbare är med mig. Min mobbare är med mig hela tiden.
Självmord/tankar
Många gånger har jag haft de här tankarna och försökt, men jag väljer att inte gå in så djupt på den här punkten. För just den här punkten är den jag försöker förinta. Allt från tåg, bro, bilar, tabbletter. Senast igår när jag var ut och gick mötte jag en bil och min tanke sa åt mig ”Hoppa framför bilen, ingen kommer sakna dig ändå! Varför skulle man sakna dig?”. Denna punkt har jag arbetat hårt med! Och jag kan stolt säga att min livsglädje börjar komma tillbaka sen dagen då jag fick veta vad det var för fel med mig.
Sexuellust/beroende
Ja kalla mig äcklig om du vill, kalla mig hora, kalla mig slampa! Men bryr jag mig? Nej. Känns det när du säger så? Ja. Men ja, jag är sexuellt beroende, detta har med sjukdomen att göra, under en viss period ökar sexlusten och helt plötsligt kan man ligga med vem som helst utan att tänka sig för, inte bry sig om vem. Bara för lusten liksom. Och glömma det fina som sex egentligen innehåller. Kärlek, intimt, älska. Oftast när min kurva är där uppe så ökar min sexlust, jag tänker inte efter. Jag handlar och tänker sen. Självklart är det inte så här hela tiden, jag kan ha sex med någon jag tycker om, med någon jag gillar, med någon jag känner mig trygg och jag tänker mig för. Men när jag är där uppe i min kurva tänker jag inte, jag bara kör på och jag kan inte säga nej. Det har hänt att jag har hoppat i säng med fel killar, killar jag inte borde ha träffat, killar jag inte borde ha hoppat i säng med. Men vart fanns tanken då? Just för stunden? Jadu, då existera inte den tanken.
Deprimerad
Sen kommer det här så klart, deppigheten, när jag har varit högt upp i min kurva och gjort alla handlingar så trippar jag sedan neråt. Jag hamnar långt där nere, tänker på allt jag gjort när jag var där uppe, vem jag hoppade i säng med, varför jag kom på alla planer. Varför jag börja med något projekt. Jag blir helt nere. Livsglädjen existerar inte alls. Den finns inte på kartan, jag vill bara dö, jag vaknar upp med tryck på bröstet och tror att hjärtat ska stanna. Men det är ångest, som trycker över mitt bröst. ”pappa det är svårt att andas, det trycker över bröstet, jag är rädd”. ”Det är ångest du känner”. Varje dag när jag är deppig går jag med trycket över bröstet, vaknar upp med en stark känsla av att något dåligt ska hända.
Det slutar oftast med att jag ligger och gråter hysteriskt, vet inte varför, jag bara gråter, jag mår skit, vill inte leva, hör mina tankar som mobbar mig. ”ligger du där och gråter nu igen din svaga jävel? Skärp dig nu, du är ju för fan ingen bebis! Du är så jävla töntig! Gå och dö då så är det över, ingen jävel kommer sakna dig. Varför skulle dem sakna ett psykfall som dig?”. När jag är deprimerad, finns det bara svart eller vitt, jag vill ingenting, jag har inte lust med nå, jag finner ingen mening, ingen mening alls.
Glad
Men självklart finns det stunder jag är glad också. Oftast blir jag för glad, för hyper, gör snabba handlingar utan att tänka efter, jag gör saker utan att ha någon förståelse alls. Jag handlar, oj vad jag handlar! Känns det bra? Ja men absolut! För stunden, men sen? Oh nej, då kommer ångesten. Men det kändes ju bra för stunden då måste jag fortsätta handla för det kändes ju bra. Eller hur?!
Mitt liv, min sjukdom, är bra knepigt. Tyvärr är den inte obotlig, man får lära sig leva med den, men man får hjälp, medicin, förståelse. Det jag nu har skrivit, det ni nu har läst är bara en ytterst lite och kort sammanfattning på mitt liv. Vad som pågår inom mig. Jag kräver inte att ni ska förstå, det har jag aldrig gjort. Men SNÄLLA tänk dig för innan du säger något till mig. Ord som du inte tycker sårar, kan såra mig. Oavsett hur min resa kommer att sluta, hur min diagnos kommer att se kommer jag som jag tidigare skrivit inte vara min sjukdom. Jag är fortfarande jag med lite extra krydda bara.♥
Många Kramar
